Jag är en person som alltid tyckt om att vara själv, kunna ligga och kolla på film en hel dag utan att bry sig. När familjen var borta så tyckte jag att det var superskönt att bara vara själv. Men i början utav året när jag hade min svacka så klarade jag inte av att vara själv under längre stunder. Var inte min familj hemma eller Axel, så tänkte jag för mycket, vilket leder till smått ångest. Jag trodde att detta var en grej som försvann när jag började må bra igen. 

 

Tydligen så är det inte så. I söndags när Axel åkte hem så vart det bara jag och min bror hemma eftersom att mamma och pappa var i Spanien. Brodern var i sitt rum hela tiden så jag var i princip själv hemma, haha. Det gjorde att jag började tänka way to much. Jag fick ångest och grät konstant. Det var riktigt hemskt och jag mådde likadant som när jag mådde som sämst i vintras. Så jag satt uppe i vardagsrummet och kollade på film hela kvällen och hela natten, för jag vågade inte gå ner och lägga mig i sängen för då kändes det som att jag skulle känna mig ännu mer ensam än vad jag redan kände mig. Jag somnade till slut klockan 6 på morgonen i måndags. Men när jag vaknade upp så mådde jag inte speciellt mycket bättre, grät typ hela tiden. Men fick pratat med mamma en stund i telefon som fick lugnat mig och i tisdags så kom Axel och var hos mig när han ändå var ledig. Så vi tog det lugnt och bara var, vilket var behövligt. 

 

Det här kommer inte försvinna så fort tror jag, men jag hoppas att jag sakta men säkert blir bättre och tillslut inte alls har några problem med att vara själv med mina tankar.